Om Stabyn

  
                

Min egen erfarenhet av Stabyhoun:

När jag först kom i kontakt med Stabyhoun måste jag erkänna att det första jag fastnade för var deras vackra yttre. När jag sedan efter mycket om och men kom i kontakt med en Staby " i verkligenheten" kände jag direkt att detta var rasen för mig. När jag sedan hittade mina uppfödare så var de väldigt noga med att tala om rasens egenskaper, både bra och dåliga. Det de påtalade mest var rasens envishet och deras påhittighet. Nog måste de överdriva en aning, tyckte jag.

När så min älskade stabyfröken flyttade hem så blev det ändå en överraskning. Men det är nog deras enorma envishet och finurlighet som charmar mig mest. Min egen envishet har jag haft stor nytta av i detta sammanhang. Traditionell lydnadsträning fick jag snabbt lägga på hyllan. Efter 15 år med andra raser och som instruktör i flera år fick jag helt tänka om. Det går nämligen inte att tvinga en Staby till någonting. Det som ska göras måste göras så att hunden tror att det är den som kommer med förslagen. En utmaning förstås, men en rolig sådan. Tappar man tålamodet så sätter sig hunden på tvären och säger: - Ska du vara på detta viset så får du göra det själv!

När jag tittar på min egen hund i träning och även andra Stabyer i träningssammanhang så ser jag att detta är en hund med stor och allsidig kapacitet. Det går att lära den allt. Det gäller bara att man  har förmåga att anpassa sin träning till hunden. Min egen fröken tävlar jag i lydnad, där hon har LP i lydnadsklass 2. Hon skall i sommar även starta i sin första Appelltävling och sin första start i lydnadsklass 3. Vi skall även försöka få tid att göra ett anlagsspår.

Som spårhundar så har Stabyn en fantastisk spårnos. Den är noggrann i spåren och man kan nästan se varje steg spårläggaren har tagit. Skall man ha en allsidig träningskompis så är Stabyn underbar.

Som sällskapshund så är den utmärkt. Förutsatt att den får aktivering på ena eller andra sättet. Annars tar den saker i egna händer och sköter aktiveringen själv. Men trots allt är den väldigt anpassningsbar. När det gäller sin påhittighet så är Stabyn en tänkande och logisk hund. Den kan lätt lägga i hop olika moment för att sedan komma till sitt mål. Att flytta en stol från ena sidan rummet till bordet för att kunna klättra upp och komma åt godsaker är inget problem. Eller att öppna barnspärrar på skåpet för att komma åt sophinken. Att lämna mat på spisen eller köksbänken är vanskligt. Stabyn är tjuvaktig av sig och tycker ofta att det är värt obehaget efteråt, bara man har fått steken. Man måste helt enkelt ligga före sin hund hela tiden i tänkandet. Det är det som gör att det är en sån glädje att leva med en Staby. Den ger så otroligt mycket både när det gäller samvaro och arbete.

    

     

Bakgrund: Friese Stabijhûn eller Stabyhoun som vi kallar den , kommer ursprungligen från provinsen Friesland i Nederländerna. Namnet kommer från "Sta-mij-bij", vilket kommer av rasens vilja att hålla sig i närheten av sin förare eller gården.

Stabyn härstammar troligtvis från en frisisk fågelhund och spaniels som spanjorerna hade med sig på 1500-talet. Den ligger någonstans mellan spaniel och setter i storlek och typ.

Så sent som den 10 Oktober 1942 blev Stabyn erkänd som ras i Holländska kennelklubben. Omkring 1945 fanns det ca 25 stycken "Stabbisar" och 1968 hade de ökat till 342 stycken i Holland. Idag finns det ca 2500-3000 stycken. Hollands rasklubb, NVSW, bildades den 26 April 1947.

Rasen framavlades främst för mullvadsjakt men skulle även kunna apportera småvilt på land och i vatten. När man förr inte hade råd att hålla sig med mer än en hund, så var det viktigt att den hund man skulle ha var så allsidig som möjligt. Stabyn arbetade med mycket på gårdarna. Bonden kunde få arbete på kringliggande gårdar med att jaga mullvadar. Skinnet kunde säljas och arbetet gav en liten slant. Hunden skulle också vakta gården och förvarna om främmande närmade sig. Den skulle också dra skrindor med varor till och från gården. Det var också en ypperlig lekkamrat till barnen.

Rasen kom till Sverige 1993 i och med att Monica Hjortsberg importerade tiken Doie fan Mid Fryslån. Doie kom tyvärr aldrig till avel, för hon blev sjuk och fick somna in.
Men 1995 importerads två hanar vi d namn Addik fan`t Gaelefjild och Manne fen`t Leeuwwenhiem. Ett år senare, 1996, kom tikarna Åsa v`t Hooge Holt och Tjalda-Esse v`t Kraay heide.
Tiken Nordward Adette kom in från Finland 1998.
1999 kom kom det 4 stycken nya hundar till Sverige. det var Hanen Herryt Keiko fané Alde Leane och tikarna Quelle, Freja van de Eenhoornleijn och Little Exit Tess fan Marheim.
År 2000 togs den bruna hanen Jelle fané Alde Leane in i landet. Men tyvärr finns han ej längre i livet.

Idag finns det drygt 240 registrerade Stabyhouns i Sverige. Men flera är på väg i form av planerade kullar och nya importer.

Hemland: Nederländerna

  

<<< Tillbaka